Angeliques

En av mina anonyma läsare undrade vad som hänt med mig och Hampus, så därför la jag ner lite tid och återberättar denna historia om oss två. Jag mår bra nu, men det var faktiskt lite sorgligt att skriva detta, för jag var så ledsen och uppriven förut. Kan oxå bero på att jag lyssnar på pearl harbour musiken nu, eller en mix av allt, mycket känslor blir det ju ändå på 2 år...
Ingen nyhet för alla men...
Jag borde kanske ändra header eftersom det är en bild på mig med hampus där, vi ä ju inte tillsammans längre. Har inte orkat skriva om det för då skulle det komma massa frågor och det kunde jag inte riktigt ta just då för det var ganska nytt, iofs fortfarande, det tog slut den 7e juli, alltså typ 3 veckor sedan. Men har märkt att det är få som vet om det nu och det är nästan värre när folk frågar saker om oss och jag om och om igen måste tala om att vi gjort slut. Därför skriver jag i bloggen, men tänker inte ändra min status på facebook tror jag, då kommer det för mycket frågor.

Chockbesked
Det kom ganska oväntat för mig, visserligen har det inte varit jätte bra hela tiden, alla förhållanden har upp och ner gångar, det vet alla, den sista tiden var faktiskt riktigt bra (småtjafs såklart men det ingår tyvär).  Men en kväll kom Hampus efter ett tjafs och sa att det nog inte fungerar (vi pratade i tele) jag blev jätte ledsen, vi bestämde att vi skulle ses dagen efter och prata i alla fall. marléne och hennes pojkvän kom över till mig och var med mig så jag slapp vara själv, var helt förkrossad just då. (det är dessa stunder man inser varför vänner betyder allt!)

Ett jobbigt avsked
Dagen efter samtalet så kom hampus hem till mig och vi pratade om det. Han hade redan bestämt sig, han ville göra slut för han kände inte samma starka känslor som tidigare, men älskade mig fortfarande och bla bla... Efter typ 2 timmars pratande (inklusive en jäkla massa tårar) så åkte hampus därifrån, en avskedskyss och sen var han borta ur mitt liv för alltid.

Vi sa att vi skulle vara vänner, för han var min bästa vän, men tyvär så kan det bli svårt fast man kan ju alltid hoppas...

Övergiven på en båt
Jag tog färjan till gotland den kvällen kl21.05, som jag bokat innan ja visste om det här, skulle träffa Thirre. På vägen till båten pratade jag med mamma, Alexandra (vars pojkvän nyss oxå gjort slut, 2dagar innan) och andra vänner, jag läste en bok på färjan, allt för att slippa tänka på detta, ändå kom dom dumma tårarna ungefär varje halvtimme. Helt ensam och dumpad satt jag där vid ett bord på färjan i 3 långa timmar utan någon som kunde trösta (dålig mottagning på mobilen). Jag kände mig så övergiven och den långa resan gjorde det inte bättre. Sedan var jag ledsen i typ 2 dagar där nere på Gotland, riktigt nere, som i en dimma. Sen hände något, vet inte om det var festande eller ett mirakel, men jag slutade tänka på honom.

Än finns det hopp!
Kan bero på miljöombytet iofs, men glad var jag och jag flörtade mycket med killar, men gjorde faktiskt inget dumt. Vilket är bäst för ens egen skull, man bör väl vänta minst 2 veckor anser jag själv, annars ångrar man sig garanterat har jag fått erfara. Jag har insett att det finns andra gulliga killar i denna värld, bara man öppnar ögonen lite.

Det vill jag säga till alla som blivit dumpade, eller dumpat någon, mister man en så står det tusen åter (det brukar min söta bästa mormor säga). Man behöver inte leta, kärleken hittar en, det bästa man kan göra är att vara egoistisk, ta hand om sig själv och bara ha jävligt roligt singel liv! umgås med vänner, mamma eller mormor (vilka det nu är som piggar upp mest) och lev livet, för det gör JAG!! :D